Om Brutus Östling

Brutus Östling

Utrustning

Brutus Östling Brutus Östling är fyrabarnspappa (Alice [född 2000], Eddie [2002], Isak [2005] och Theodor [2008]), förläggare men numera fotograf på heltid, med inriktning framför allt på fåglar. Hösten 2005 utkom Brutus första bok, Mellan vingspetsarna. Bilder ur fåglars liv - från Öland till Antarktis (Norstedts), som valdes till Årets Pandabok av Världsnaturfonden, WWF. Sommaren 2006 utkom Pingvinliv (Norstedts), som Augustnominerades i fackboksklassen samma år. År 2007 gav han ut den mindre boken Fantastiska fåglar (Symposion) samt ett större verk om havsörnen och kungsörnen, Örnarnas rike (Norstedts). Den senare boken belönades av WWF och utnämndes till Årets Pandabok. Böckerna har kommit ut på flera språk, bland annat i Storbritannien och USA. Hösten 2008 utkommer en stor bok om Kaxiga fåglar. Personligheter och relationer i fåglarnas värld, med texter av professor emeritus Staffan Ulfstrand. Beställ böckerna här och i nyhetsbreven.   Följ också Brutus blogg på tidningen FOTO:s hemsida.

Född i december 1958, uppvuxen i Stockholm men sedan närmare tjugo år "landsförvisad" till Skåne. Arbetade till vardags under tjugofem år som heltidsförläggare på Symposion, som han också startade 1981. Drömde om att bli fotograf i fjorton-femtonårsåldern men höll sedan inte i en kamera på över tjugo år. Började dyka 1996. Ett generöst pris från Svenska Akademien för bildningsinsatser året därpå resulterade i en avancerad utrustning för undervattensfoto, och efter närmare 100 dyktimmar första året togs de första bilderna under vattnet. Fram till hösten 1999 var det bara undervattensbilder som gällde, men sedan snart åtta år sker den större delen av naturfotograferingen på land. I maj 2006 tilldelades Brutus Östling priset som "Årets Naturfotograf" i Sverige av Naturvårdsverkets jury. I november 2007 förärades han titeln "Nordisk Naturfotograf", som utses vartannat år.     Brutus Östling är medlem i Photo Natura och Naturfotograferna . Läs mer om Naturfotograferna.

Kamerautrustning, film, den digitala frågan m.m.

Kamera: Sedan maj 2004 när Canons snabba (8 bilder i sekunden) EOS 1 D Mark II kom är det digitalt som gäller, med optik från 16 mm till 600 mm (samt 1,4 och 2 ggr konvertrar) på land. I dag är förstakameran Canons nya digitala flaggskepp EOS 1 Ds MarkII, med 1 D som andrakamera och för foton där 1Ds fyra bilder i sekunden inte räcker till. Hasselblad X-pan följer alltmer sällan med i bagaget, men jag ser den som min "leksakskamera" som jag använder mest för att formatet är roligt. Tidigare använde jag Canons analoga toppmodeller EOS 1V resp. EOS 3.

Stativ: Två Gitzo, ett tyngre och ett lättviktsstativ, samt olika stativhuvuden, bl.a. Wimberley för de längsta gluggarna.

Under vattnet: Nikon F5 i Aquaticahus med domeport och makroport samt Nikon 16 mm fisheye, Sigma 15 mm samt Tamron 90 mm makro.

Blixtar: Under vattnet: Nikonos SB 104 resp. SB 103. På land: Canon EZ 550 med teleförlängare.

Favoritfilm före det digitala systemskiftet: Kodaks 100 VS eller Provia 100 F. För pressning används fr.a. den finkorniga Provia 100 F.

 
Efter några månaders fågelplåtande med Canon EOS 1 D Mark II -- tidigare publicerat på Fotosidan.se
Jag har kört Canons Mark II sedan andra veckan i maj. Meningen var att jag skulle skrivit en kort artikel på expertsidan på fotosidan.se om kameran i praktiken, men jag har inte hunnit, och jag skriver i stället följande lilla rapport, som bara gäller mina praktiska erfarenheter av Mark II:an.

För mig som fågelfotograf har Mark II inneburit min slutliga övergång till det digitala. Canon 1Ds som jag kört i ett och ett halvt år var bra, men den saknade den snabbhet framför allt i flerbildstagningen som krävs för t.ex. fågelfotografering och sport. Och buffertminnet fylldes alltför snabbt med missade bilder som följd. Jag körde därför hela tiden dia parallellt med min Canon 1Ds. - Sedan jag fått MarkII:an kör jag bara landskap med analog kamera.

Bildkvaliteten på Mark II har jag varken försökt eller haft tid att mer seriöst analysera och jämföra med andra kameror (det har Christian Nilsson testat så väl i tidningen FOTO), men jag har i alla fall kunnat konstatera att kvaliteten på de 8Mbyte råfiler jag får räcker för mitt syfte. Och att bruset vid högre exponeringsindex tycks vara lägre än med 1Ds. Har kört en hel del bilder nu på både exponeringsindex 640 och 800 och bruset på 800 stör inte alls på det sätt som det gjorde på 1Ds. (Men det är ju som alltid en fråga om vad man ska använda bilderna till - jag tvekar i alla fall inte att köra en bild tagen med EI 800 på MarkII som helsida i A4 i en bok.)

Den mindre sensorn och den skenbara brännviddsförlängning med 1,3 ggr som den medför är ju för en fågelfotograf inte heller någon större nackdel. Nu slipper jag beskära mindre jämfört med 1 Ds bara - som fågelfotograf är det ju sällan man störs av att ha "kommit för nära".

Det väsentliga för mig i min fågelfotografering är att jag nu äntligen fått en kamera som uppfyller de flesta av de önskemål jag kan ha vad gäller kamera. Den digitala tekniken på dessa nya kameror tillåter mig att köra upp exponeringsindex till känsligheter jag aldrig skulle använt på film. Med 8 bilder i sekunden räcker Mark II:an till att fånga de flesta actionsituationer, visst skulle 15 bilder i sekunder vara kul men OK: jag får väl vara nöjd.

Och framför allt: äntligen äntligen har jag fått en Canon-kamera med en tillräckligt snabb autofokus för att lättare kunna fånga om kanske inte alla så i alla fall betydligt fler fåglar i flykten än tidigare. Även med 500 mm och 1,4 ggr konverter är kontinuerlig AF förvånansvärt snabb på MarkII. - Om jag inte får skarpa bilder beror det nu på mig själv, dvs. på att jag inte lyckats fånga rätt del av fågeln med mittsensorn (som är den snabbaste och säkraste av AF-sensorerna).

Med Mark II har Canon lyckats åstadkomma ett AF-system som gör till och med den mest kräsna fågelfotograf riktigt nöjd. - Nästa steg blir väl att höja bildkvaliteten ytterligare ett snäpp.

Skrivet sommaren 2004

Efter några månader med Canons nya EOS 1Ds Mark II -- tidigare
publicerad i tidskriften FOTO

"En drömkamera ..."
Bättre och snabbare. Det är väl kortfattat de kriterier jag som fågelfotograf ställer upp när jag ska välja ny kamera. När jag köpt Canons förra flagskepp 1 Ds provade jag den för FOTO i det fuktiga och råa klimatet på Antarktis och Sydgeorgien, och jag var i stort sett nöjd med resultatet. Trots det fortsatte jag med film ett tag till. Ett av skälen var att 1 Ds-modellen bara klarade tre bilder i sekunden vid serietagning. Mer än en gång missade jag just det moment som jag ville ha. En annan viktig nackdel var också att jag ofta upplevde bruset som störande så fort jag gått upp till ISO 640 eller mer.
När Canon 1D Mark II så kom i maj förra året -- med åtta bilder i sekunden -- fanns däremot inte längre något bra skäl att hålla fast vid filmen. Jag gick över och blev heldigital. Men även den kameran visade sig vara otillräcklig när jag skulle arbeta med formgivningen av ett par bokprojekt. Kamerans upplösning på åtta miljoner pixlar räckte inte riktigt till.
När jag därför fick möjlighet att plåta havsörnar från gömsle med nya toppmodellen 1 Ds Mark II var det nästan som en dröm att återvända till formgivaren med bilderna. Vårt nordliga ljus i mitten av januari räcker som bekant inte långt, och örnar kommer oftast när det börjar skymma litet. Många bilder blev tagna vid de höga känsligheterna, ISO 800 och 1600. En bild som vi genast bestämde skulle kunna bli ett uppslag var tagen vid ISO 800. Bruset var knappt märkbart och definitivt inte störande. Fyra bilder i sekunden i stället för tre låter kanske inte som någon avsevärd förbättring av hastigheten. Men i praktiken gör det faktiskt en hel del. Just när man fotograferar fåglar och action är det den där lilla förbättringen som kanske gör att man får vingslaget precis rätt.
Det här är en drömkamera om man ser till bildkvalitet och snabbhet vad gäller till exempel autofokus. Men varför sätter Canon inte in någon typ av joystick för inställningen av aktiv autofokuspunkt? Nikon gjorde det redan 1996 med F5.

Det har blivit allt vanligare att naturfotografer, i synnerhet i England och USA, har börjat manipulera sina bilder (till exempel lägger man in ett djur eller en fågel i en vackrare miljö eller lägger man till några djur för att skapa en intressantare bild). På många håll säljs också bilder tagna på speciella rancher med dresserade djur som om de vore verkliga äkta vildmarksbilder. När detta sker utan att redovisning görs riskerar det på sikt att urholka trovärdigheten hos naturfotografin. Ett av syftena bakom Photo Natura har varit att försöka upprätthålla vissa etiska regler inom naturfotograferingen, t.ex. att undvika att manipulera bilder utan att detta anges samt att försöka se till att bilder som är tagna i hägn (t.ex. djurpark) eller i "onaturligt" tillstånd i möjligaste mån förses med en anmärkning om detta (nu är det inte alltid fotografens fel om denna anmärkning faller bort, oftast är det bildbyrån eller tidningen/magasinet som väljer att inte ange detta). En PN-fotograf bör också uppträda varsamt i naturen.